Sjölyckan

Jag har fått besked under veckan som kommer att förändra vardagen. Besked som jag inte kan påverka. Följderna av beskedet kan jag däremot påverka. Besked som kan få mig att våga släppa taget, chansa och kanske ge min vardag en helt ny inriktning. Besked som kanske får mig att inse vad tryggheten är värd. 

Knappt hade beskedet kommit förrän nästa stora förändring kom. En förändring som inte bara påverkar vardagen utan hela livet. En förändring som påminner om vad som egentligen är viktigt i livet. Viktigt när vi ser bortom saker som arbete, prylar och pengar. En förändring som är omöjlig att påverka men som ändå var väntad. En förändring som vi alla måste gå igenom förr eller senare. Förändringen det blir när någon vi står nära och älskar tar sitt sista andetag på den här jorden. Den här gången var det min lilla mormor som fick ro. Min mormor som, tillsammans med morfar, gav mig så många fantastiska minnen och upplevelser under min barndom. Minnen och upplevelser som jag alltid kommer bära med mig med stor värme och glädje. Minnen som hon och morfar alltid kommer att vara förknippad med. Minnen som alla barn borde få bära. Värme, kärlek, salta bad, tokigheter och glädje. Jag är så tacksam för att just jag fick möjligheten att skapa de där minnena, de ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Hjärtat som idag är fyllt av sorg men som också känner lättnad för att hon nu fått ro. För att hon förhoppningsvis dricker Martini Bianco och äter jordnötter tillsammans med morfar igen medans solen går ner. Tomheten och sorgen gör att många andra saker bleknar, att man får perspektiv på vad som är viktigt och att man uppskattar de små sakerna mer. 

Samtidigt pågår livet i allra högsta grad. 

Livet där en liten pojke idag blev 7 månader. En liten pojk som just nu sover sin allra första natt i sitt allra egna rum. Lille W som inte är så liten längre. Livet där vi fick en påminnelse om att det inte alls alltid är så himla mysigt när L kräktes ett par gånger igår kväll. Livet där man är oerhört tacksam för tvättmaskinen som gått hela natten. 

Man får perspektiv. Och hur det än blir så blir det säkert bra. Men det blir ändå aldrig som förut. För som förut var igår, och imorgon är en ny dag. 

Livet. Lika vackert och kraftfullt som lågan som brinner. Livet som jag hoppas ska ge mig lite ro nu. Ro att smälta. Ro att sörja. Och så småningom styrkan att acceptera förändringarna, göra något bra av dem och njuta av livet så som det faktiskt blir.