Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Blir det inte som man vill kan det bli bra ändå (förlossningsberättelse)

Kategori: Gravid igen, Lille W

Under hela graviditeten med W fanns tankarna på förlossningen. Med L försökte jag att inte måla upp någon målbild utan ta det som det kom för man kan ju sällan välja hur det ska bli ändå. Särskilt inte när det kommer till en sån sak som förlossningar. Det finns precis lika många varianter av dem som det finns förlossningar. Skillnade är ju att inför den första förlossningen har man ingen aning om vad man vill och inte för man vet inte och kan inte föreställa sig heller hur det kommer att vara. Inför den andra har man antingen en bra eller en dålig erfarenhet med sig. I vårt fall var erfarenheten inte speciellt bra och därför hade jag några saker som jag ville undvika och några saker som jag hoppades på inför den andra förlossningen.
Prioriteringen efter det uraktua snittet med L var ungefär såhär:
1. Vara vaken.
2. Vara tillsammans, både jag och J missade ju liksom den första förlossningen.
3. Slippa snitt.

Barnmorskan på MVC försökte förbereda mig hela tiden på att det kanske skulle bli snitt och på slutet insåg jag väl att det förmodligen skulle bli så ändå. Men så lever man på hoppet. I mitten på juni (bf var 3 juli) hade de velat snitta planerat. Det var i samma veva som W i vecka 38 bestämde sig för att det var en bra idé att vända sig efter att ha legat på rätt håll typ hela tiden. Vi fick tid för vändningsförsök men busungen tyckte det var onödigt och vände tillbaka sig på natten innan vändningsförsöket.
När jag frågade om det fanns någon risk med att vänta och hålla tummarna för att det skulle bli en vanlig förlossning fick jag svaret som jag hoppades på att det inte fanns det i nuläget och att en vanlig förlossning alltid är det bästa.

Vi i alla fall en tid då för ett planerat snitt den 4 juli eftersom man på ultraljud kunnat se att det inte var en liten bebis där inne, L var ju den mindre varianten och startade livet i den här världen med 2694 gram och 47 cm. Man ville inte låta mig gå över tiden för att i största möjliga mån undvika att det blev så akut igen och de gjorde upp en plan som jag fick vara delaktig i. Man skulle låta förlossningen löpa på om det gick igång av sig självt och allt såg bra ut. Minsta lilla risk för komplikationer skulle man istället snitta för att se till att den här upplevelsen blev bra, att vi skulle få vara med och slippa sova den här gången också.
Jag är väldigt tacksam för att man lyssnade så mycket på mig och faktiskt lät mig hållas trots att man försökt övertala mig till ett snitt flera veckor innan.

På torsdagen den 30 juni var vi inne på förlossningen och träffade läkare och narkosläkare som skulle göra operationen (jag verkligen avskyr det ordet!), det planerade snittet.

Sent på kvällen den 2 juli började jag få värkar. Det var strax innan läggdags och jag hoppade glädjeskutt mellan dem för att det faktiskt gick igång av sig självt. Det blev ingen sömn den natten och värkarna blev regelbundna framåt morgontimmarna. Eftersom jag fått instruktioner tidigare att ringa till förlossningen när jag hade 3 värkar på 10 minuter eller när vattnet gick gjorde jag det vid fyratiden på morgonen den 3 juli. Vi skulle komma in när vi ätit frukost var instruktionen. Någon frukost blev det dock inte för min del. Inte som jag fick behålla i alla fall. Morfarn hämtade L och vi åkte in. Jag hade regelbundna värkar ungefär vart 3 minut nu och de satt i i runt en minut. Kvart över 8 var vi på plats och fick komma in direkt. Ungen låg kvar på rätt håll vilket var en lättnad även om jag var säker på att han gjorde det, det hade känts rejält när han vände sig och jag hade inte märkt av sånt stök mer efter att han vände sig tillbaka till rätt läge. Tråkigt nog fick vi åka hem igen eftersom jag inte var mer än 3 cm öppen men med en tid tillbaka vid 16.

Hela dagen höll värkarna i sig och var regelbundna som på morgonen. Jag fick heller inte behålla varken mat eller vätska utan allt bara vände. Strax efter 16 checkade vi in igen och de undersökte mig direkt. Som en käftsmäll blev det när det konstaterades att det nästan inte hänt nånting på alla timmarna hemma utan jag nu var öppen 4-5 cm, alltså bara nån cm mer än 8 timmar tidigare.
De vågade däremot inte skicka hem oss utan istället fick vi ett rum på förlossningen.
Jag fick akupunktur för att underlätta smärtan men jag vet faktiskt inte om det hjälpte. Vid halv niotiden på kvällen fick jag bada och det gjorde gott för den trötta kroppen. Jag slumrade till mellan värkarna som nu hade börjat avta och tvättade mig i förberedande med de decinficerande svamparna inför kejsarsnittet. Frustrerad, trött och uppgiven som jag var började jag se det hela praktiskt istället.

Eftersom jag varken fått i mig mat eller vätska på 22 timmar, eftersom jag öppnades så sakta och med tanke på att de skulle snitta planerat ändå dagen efter tyckte jag att det kanske var bäst att det blev så i alla fall.
Vid skiftbytet på kvällen kom den nya barnmorskan in och föreslog att jag skulle få dropp för att få i mig någon form av näring och vätska, att de skulle ge mig något för att stanna av värkarna och en insomningstablett för att jag skulle få sova. Ungen skulle ju komma senast dagen därpå hur eller hur. För mig var det efter 22 timmar med värkar utan mat eller vatten och ingen sömn på 1,5 dygn som ljuv musik. Jag var skittrött!
Så, jag fick allt hon föreslog och en liten stund senare sov jag.

Klockan 4 vaknade jag av värkar igen och fick en dos smärtlindrande så jag kunde somna om. Vid 6 var det morgon för mig som väntade spänt på att få veta när vi skulle få komma in på operation.
Vi skulle fått en tid via telefon dagen innan men eftersom det gick igång valde man att avvakta och se vad som hände.

Jag, laddad för att få träffa ungen i magen, på förlossningsrummet på morgonen den 4 juli.


Timmarna segade sig fram och vid 11 var jag ganska uppgiven. Jag var trött på att inte kunna äta och dricka. Jag var trött på att ha pinvärkar till ingen nytta och jag ville träffa den där lilla människan som bott i min mage sålänge nu.
Precis då kom barnmorskan och meddelade att det var dags.

De rullade upp mig till operation. Lite väntan utanför medans J svidande om till den snygga outfiten som krävs för att få vara med i salen. Sen åkte vi in. Hela teamet som tog emot var fantastiskt trevliga och så förväntansfulla. De småpratade medans de förberedde och det kändes tryggt trots det kalla vita skenet från lamporna, alla kanyler och slangar de kopplade mig till. Så fick jag bedövningen och la mig till rätta på den smala britsen. Bedövningen tog lite väl högt upp och man fick hissa upp huvudet på mig lite (annars ligger man med huvudet lågt och lite lutad åt vänster) en stund. Sen var de igång.

Man känner ingen smärta men man känner att de är där och gräver. Eftersom ärret efter snittet med L var ganska hårt med ärrvävnad och eftersom det var ganska mycket ärrvävnad även på insidan fick läkaren jobba rejält för att komma in hela vägen. Det gjorde att jag liksom gungade runt på den där smala britsen. J satt hukad vid mitt huvud och narkosläkaren hade koll på min andning. Eftersom bedövningen tog högt blir det ofta lite tungt att andas.

12.18 plockade de ut vår fina W som presenterade sig med ett skrik. Jag andades ut, konstigt vad det där skriket kan göra att man slappnar av. Hurrarop bland personalen och sedan kom bm runt skynket och visade upp vår Lill* bus. En pojke! Jag som var så säker på att det var en flicka.
De torkade av honom och kom sedan tillbaka med honom och la honom på mitt bröst medans de sydde ihop mig.
Tyvärr kunde jag inte ha honom så länge som jag hade velat för andningen blev för tung men vi hann i alla fall säga hej till varann innan han försvann iväg tillsammans med den nyblivne tvåbarnsfarsan för läkarundersökning.

 

 Första bilden på W.


Killarna åkte sedan ner till vårt rum på förlossningen medans jag fick göra ett litet besök på uppvaket för att se så bedövningen släppte som den skulle. Samma sal som jag vaknade upp i när L föddes. Då när jag inte visste om det ens hade blivit något barn. Det var blandade känslor.

Drygt tjugo minuter senare fick även jag åka ner till förlossningen och det var skönt att få vara tillsammans alla tre.
Man vägde och mätte och konstaterade att vi nu var föräldrar till 4242 gram och 55 cm lång liten stor kille. En kille som några dagar senare fick namnet Wiktor. W som idag blir två månader.

 

W och jag vid vårt första möte.
 
Den här upplevelsen blev ju inte på långa vägar lika dramatisk som den förra förlossningen. Jag fick inte föda vanligt och det är något jag förmodligen alltid kommer att sörja på ett sätt. Samtidigt som jag är oändligt tacksam över de två fina pojkar vi har. Det blir sällan som man tänkt sig men det kan bli bra ändå!