Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Ränder som aldrig går ur

Kategori: Allmänt, Ofrivillig barnlöshet, Tankar

J och jag i Prag i augusti 2014

Då. I augusti för nästan precis två år sedan. I Prag. En resa jag minns tillbaka till med väldigt blandade känslor.

Vi var mitt i den oerhört tuffa perioden med IVF behandlingar. Vi hade gjort en som inte lyckades. Det var som om någon höll ner mig i det kalla vattnet och jag kämpade för att hålla mig över ytan.

Resan var min 30-års present till J. En bra resa men det är fortfarande med blandade känslor jag tittar tillbaka på bilderna. Det jag minns är inte det som syns på bilderna. Den till synes ganska lugna och behagliga fasaden dolde en insida som var i uppror. Uppgiven, slutkörd, arg, ledsen men ändå full av hopp. För hoppet är det sista som överger oss.
Vi hade några fina dagar där och då. Prag är en fin stad där det är lätt att trivas. Massor av små gränder och uteserveringar. God dricka och billig mat.

Men så tänker jag att det bara gått två år. Då var vi mitt i processen innan det andra tänkta återförandet. Det som aldrig ens blev ett återförande.
Tänk att vi hann göra två ytterligare återföranden efter det. Tänk att det andra av dem resulterade i en alldeles fantastisk liten pojke. Tänk att vi på bara två år har gått ifrån att vara ofrivilligt barnlösa mitt i den oerhört krävande och känslosamma processen med IVF till att vara föräldrar till inte bara en fantastisk pojke utan två. Tänk om vi vetat då vad livet hade för plan för oss. Tänk om vi gett upp efter det där första misslyckade försöket och det andra som aldrig blev något. Tänk om hjälpen inte funnits där.

Jag tänker ofta på det här. Att även om jag nu är tvåbarnsmorsa så är jag någonstans där inne fortfarande en ofrivilligt barnlös.
Ränderna går liksom inte ur.

Jag tänker ofta på vem eller vilka av de jag möter när jag är ute som kämpar i samma kamp som vi gjorde. Tänk om de kunde veta att vi också varit där. Vi är inte bara människor med barn som de kan känna ilska och avundsjuka mot. Precis som vi gjorde mot många av dem vi mötte.
Vi är människor som skulle kunnat ge dem hopp, stöd och kärlek på vägen. Om de bara visste att ränderna aldrig går ur. Men det syns inte heller på utsidan.

En gång ofrivilligt barnlös, på något sätt alltid ofrivilligt barnlös.

Längtan och syskon

Kategori: Gravid igen, IVF, Ofrivillig barnlöshet

Idag är det ett år sedan jag delade vår resa från ofrivilligt barnlösa till gravida på bloggen (inlägget är flyttat till den här bloggen i efterhand men inte kommentarerna....) med det här inlägget.
 
Jag delade den för att jag var så trött på alla som tjatade, pratade och frågade om den känsliga barnfrågan. Jag ville inte att det skulle vara tabu att prata om ofrivillig barnlöshet. Jag har full förståelse för de som inte vill prata om deras mest privata kamp och allt vad det innebär men jag ville lyfta lite på locket för att folk runt omkring, som inte kämpar eller kämpat skulle få förståelse. Jag kände att vi var starka nog att hantera eventuella frågor och kommentarer. Visserligen uteblev den negativa responsen vilket jag är väldigt glad för & istället har vi fått väldigt mycket positiv respons under det här året. Jag tror verkligen att det gjorde skillnad för många. Inte i det dagliga livet kanske men jag tror att det var många som efter det tänker till innan de ställer frågan, eller jag hoppas det i alla fall. Jag hoppas också att någon eller några som kämpade och kanske fortfarande kämpar fick lite ny energi och hopp. För mig var det i alla fall en stor tröst när jag under resans gång insåg att vi var långt ifrån ensamma om att kämpa så hårt och länge. Utan att egentligen veta vad vi kämpade för, för det vet man ju inte innan. I efterhand, både efter att inlägget delades och efter att L föddes har vi fått ännu mer bevis på att vi var och är långt ifrån ensamma om att kämpa hårt som ofrivilligt barnlösa. Många fler som gått igenom samma sak har krupit fram och några har vi fått lära känna. Det finns de som precis som vi kämpar för ett första barn men det finns också väldigt många som kämpar för ett andra.
 
18 februari 2015 i vecka 22 (21+2)
 
Redan när L föddes var vi överens om att vi ville ha ett syskon. Vi trodde väl någonstans att det skulle bli en ganska lång resa dit igen och även om det inet var någon fokus på just syskon fanns ju tanken där. Blir det så blir det tänkte vi, fast det blir ju inte la vi sedan till.
Efter det andra ägguttaget vi gjorde på Fertilitetcentrum i Göteborg har jag sagt att jag inte vill gå igenom det igen, det var för tufft eftersom en av äggstockarna flyttade sig och det gjorde det svårt för läkaren att sticka rätt. Vi har dock fortfarande ett fint embryo kvar där och det skulle vi såklart använda om vi behöver. Ett embryo som aldrig kommer att användas som det ser ut nu. För även om det var en lång resa innan förra graviditeten och även om vi hela tiden hört att det inte finns någon medicinsk förklaring på varför det tog tid utan att det skulle fungera på naturlig väg förr eller senare så vågade vi aldrig tro det. Men så hände det trots allt och betydligt mycket fortare än vad vi någonsin skulle kunnat drömma om. Vi är så tacksamma för att vi slipper den långa krokiga resan igen men tänker såklart på dem som gång på gång orkar ge sin in på den långa kämparvägen som det kan vara mot en graviditet.
 
Det var i alla fall anledningen att jag ville dela med mig av att vi väntar en liten till sommaren. Förhoppningsvis ger det lite hopp och energi till dem som kämpar och kämpat. Att även om man haft det jobbigt innan behöver det inte bli så igen. Det känns som att historien som vi redan delat med oss av behövde en uppföljning, en positiv uppföljning. Jag har full förståelse för dem som inte vill dela med sig till alla. Vem som helst kan ju läsa här, se bilderna jag lägger ut och tycka till om det. Men för oss, framförallt mig ger det energi och kraft som jag hoppas smittar lite till dem som behöver det.
 
Idag, 18 februari 2016 i vecka 21 (20+3)
 
 
 
Självklart finns också alla de som lever ensamma och också har en stor barnlängtan. Jag lovar att jag inte glömmer er men jag kan inte sätta mig in i det på samma sätt, jag är dock väldigt glad att man kommer att kunna få hjälp som ensamstående kvinna med insemination på samma villkor som par som får hjälp via IVF efter att regeringen sagt ja till förslaget som nu alltså blir verklighet från den 1 april genom en ny lag.
 
 

Responstack!

Kategori: Gravid, Ofrivillig barnlöshet

Jag måste säga tack! 

Tack till alla er som hört av er på ett eller annat sätt efter mitt förra inlägg. En fantastisk respons!

Nästan tvåtusen personer har läst det inlägget tills nu. Det är många många fler än jag någonsin kunde anat.

Ni har kommenterat, främst på facebook där jag delade inlägget, där har jag också fått massor av meddelanden, flera har smsat och några har ringt. Några av mina vänner har delat det också och flera har kommenterat deras delningar. Jag har hittills inte fått en enda negativ kommentar, vilket jag trodde att jag skulle få, inte många men någon trodde jag faktiskt. Många av er har påpekat att det var starkt att dela och jag ångrar inte en sekund nu i efterhand att jag gjorde det. Självklart med Jockes godkännande. Jag tvingade honom att läsa inlägget innan.... ;-)

Det som är mest häftigt är att det är inte bara av folk jag känner, bekanta eller bekantas bekanta. Till och med människor som jag aldrig träffat och inte har en aning om vilka de är har hört av sig, tackat för att jag lyfte på locket och delade med mig. Det betyder mycket att ni tar er tid att skriva och dela med er. Det är häftigt tycker jag, då känns det verkligen att man gjort något bra då. 

Jag har dessutom fått ungefär 15 personer till bland mina vänner, bekanta, kollegor och bekantas bekanta som gått eller går igenom samma sak. Så man är aldrig ensam i det här. Glöm aldrig det ni som fortfarande kämpar!

Stora kramar till er alla och hoppas ni haft en fin helg!

Magen i vecka 22