Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

MVC 35+1

Kategori: Gravid, Prylar och pinaler

Den här fina från Hilda of Sweden landade i brevlådan häromdagen.

En ram ska den få också sen ska den hängas upp!

Igår var det dags för MVC igen.

Jag gör som sagt inte mycket annat än springer på olika besök hos olika läkare, sköterskor & annat för tillfället. Men snart är det över och det är ändå bra att de har koll på oss.

En annan BM än min vanliga denna gången och man kan väl säga att likheterna var få. Den här var mer informativ, inkluderade Jocke betydligt mer och kändes mer avslappnad i vårt samtal. Hon var inte orolig för nåt och kommenterade inte heller SF måttet som den vanliga brukar göra. Jag tyckte sist att hon inte mätte riktigt som hon brukar och jag känner ju att jag växt på de här två veckorna, men måttet var detsamma så kanske var det ett kvitto på att mätningen sist inte var riktigt som den brukar.

 

I vilket fall fick vi de här siffrorna med oss, vecka 36 (35+1)

SF 37 cm är +/- 0 sedan sist

Blodtryck 130/80 (det var 130/65 hos dibbesköterskan i måndags)

Vikt +0,9 sedan sist (hos dibbesköterskan var det -0,7 kg i måndags) totalt + 13,8 kg

 

Hjärtslagen låg på 144 slag/minut

 

Filuren där inne ligger ju med huvudet neråt sen sisådär 4-5 veckor men är inte fixerad. Bm förklarade att när man har mycket fostervatten, vilket jag har, är det inte alls ovanligt att ungen inte fixeras förrän precis in i det sista så det är inget att oroa sig för. Allt ser fint ut sammanfattade hon, jag ser ut att må bra och hon tyckte det var en fin kula jag har. Det tackar vi för!

 

Nu dags för jobb, 3 dagar kvar!

Det här med dibben

Kategori: Allmänt, Gravid

Idag när vi fick en veckobriefing av chefen vart hon kommer hålla hus kontrade jag med min. Det blir nämligen en hel del olika besök iom den här så kallade graviditetsdiabetesen. Idag var det dags för dejt med dibbesköterskan & imorgon ska jag till vanliga MVC. Dock är min barnmorska på semester så jag ska träffa en annan BM men det går säkert bra det också.

 

Mina sockervärden ligger bra och med tanke på att jag var sjuk förra veckan var dibbesköterskan  imponerad av att de legat så bra under förra veckan också. Jag gillar henne som tusan & önskar att fler i vården skulle vara på så rätt ställe som hon är. Dessutom önskar jag att fler i vården skulle ha bättre och mer kunskap om diabetes, oavsett om det rör sig om typ 1 eller typ 2.

Jag blev lite rädd för den skrala infon jag fick på MVC. Det finns uppenbarligen massor av luckor när det gäller diabetes i olika varianter. Visst är det en allvarlig sjukdom och man blir inte av med den om man har typ 1 men de allra flesta kan ändå leva ganska mycket som vem som helst.

 

Om man som jag har graviditetsdiabetes (klassas precis som så kallad åldersdiabetes som typ 2) är den för det första övergående men genetisk. Vården i allmänhet frågar bara om föräldrar och syskon, inte om far eller morföräldrar och det är där det finns i mitt fall. Graviditetsdiabetes, precis som åldersdiabetesen behandlas i de allra flesta fall enbart med kost och motion. Det räcker. Bra så. Inga krussiduller. I mitt fall klarar jag att hålla värdena på en riktigt bra nivå trots att jag äter både vitt bröd ibland (visst gör det skillnad men det är inte katastrof), paj med vaniljsås, godis, choklad och chips. Alltså, jag äter precis som vanligt men jag ligger liiiiiiite liiiiiiite över gränsvärdet på glukosbeslastningen. Det man vet är som sagt att den är övergående, när graviditeten är över försvinner även graviditetsdiabetesen, det hörs ju nästan på namnet.

Risken att få typ 2 diabetes senare i livet är större och man kommer att fortsätta kontrollera mig en gång om året eller en gång varannat år för att ha koll och vara på den säkra sidan. Själv ser jag det som en extra hälsokontroll och det är ju inte så dumt. Man lär sig otroligt mycket om vad man stoppar i sig när man mäter sockret sex gånger om dagen, även om jag efter dagens besök får gå ner till varannan dag och dessutom blir helt entledigad från mätaren under de fem dagarna vi ska på festivalen nästa vecka.

Sköterskan är inte orolig, hon kollade mitt långtidsvärde också som var något lägre än förra gången, då kanske något förhöjt pga glukosbelastningen, och ändå perfekt inom ramarna båda gångerna. Blodtrycket är där det ska och vi var överens om att jag ser ut att må bra. Skönt så!

 

Jag blev nästan lite rädd för majoriteten av reaktionerna jag fått när jag talat om att jag fått graviditetsdiabetes. Folk tyckte synd om mig, fast det inte alls är det. De flesta visste nog inte hur de skulle reagera och kanske inte vad de reagerade på heller. Det är dock sällan den som drabbas av något mår bättre av ett "ååå din stackare". Däremot av en fråga av omtanke, så enkelt som "hur mår du" eller "vad händer nu". Sen kan inte jag allt om diabetes för det här. Jag ligger som sagt precis på gränsen men generellt kan man säga att lite mer kunskap och omtanke och lite mindre tycka-synd-om skulle göra gott.

 

Jag är glad att värdena håller sig så fint som de gör och jag vill inte alls med det här förringa det allvarliga i diabetes, för det är en allvarlig sjukdom. Å så önskar jag att fler skulle träffa så härliga människor i vården som jag gjort när jag träffat min dibbesköterska! Hon är ta mig tusan toppen!

I den här lilla boken fyller jag i mina sockervärden!

Trettiofem, tio och fem dagar kvar

Kategori: Vardagen

Vilken helg vi har haft!

I fredags kväll var det vårfest med jobbet. Jag blev inte så långvarig efter att har legat hemma tre dagar med en envis förkylning förra veckan men den stunden jag var med var trevlig & maten var god.

Lördagen spenderades hemma & Jockes föräldrar från Skåne var på besök. Vi har hängt hemma idag också men utan besök. Solen har strålat hela helgen men idag har det även varit riktigt varmt & skönt! Jag har tagit chansen att varva ner, man ska väl vänja sig vid det nu antar jag, och suttit ute i solen vid ett par tillfällen & bara njutit av att känna strålarna värma. Lite röd om nosen är man allt såhär på kvällskvisten.

 

Imorgon påbörjar jag min sista arbetsvecka innan det är dags för en lång ledighet från jobbet. Tänk, bara fem dagar kvar. Helt galet!

 

Dessutom är det bara tio dagar kvar tills årets Sweden Rock drar igång. Det kommer inte bli som alla andra år för mig, för oss, men det kommer bli bra. Det är jag övertygad om. Vi ska ta det lugnt och njuta. Förhoppningsvis får vi fint väder också och då gör det minsann inte ont att sitta på festivalområdet, i en brassestol men solglajjorna på näsan och nåt svalkande i handen. Det blir vår chans att relaxa på riktigt innan livet ändras för alltid. Jag tycker dessutom det är toppen att vi gör det på platsen där vi träffades för fyra år sedan. Det är ett av de ställena där vi trivs allra bäst, både jag & Jocke. Sen, om trettiofemdagar kommer livets ändras drastiskt och för alltid. Om den där Filuren behagar titta ut på avtalad tid vill säga. Men tänk, nu är det inte länge kvar...

 

Nu ska jag hugga in på resterna av rabarberpajen jag slängde ihop igår och sjunka ner i soffan en stund innan det är dags att säga tack och godnatt till den här dagen.

 Nu är det grönt och skönt igen - underbart!