Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Längtan och syskon

Kategori: Gravid igen, IVF, Ofrivillig barnlöshet

Idag är det ett år sedan jag delade vår resa från ofrivilligt barnlösa till gravida på bloggen (inlägget är flyttat till den här bloggen i efterhand men inte kommentarerna....) med det här inlägget.
 
Jag delade den för att jag var så trött på alla som tjatade, pratade och frågade om den känsliga barnfrågan. Jag ville inte att det skulle vara tabu att prata om ofrivillig barnlöshet. Jag har full förståelse för de som inte vill prata om deras mest privata kamp och allt vad det innebär men jag ville lyfta lite på locket för att folk runt omkring, som inte kämpar eller kämpat skulle få förståelse. Jag kände att vi var starka nog att hantera eventuella frågor och kommentarer. Visserligen uteblev den negativa responsen vilket jag är väldigt glad för & istället har vi fått väldigt mycket positiv respons under det här året. Jag tror verkligen att det gjorde skillnad för många. Inte i det dagliga livet kanske men jag tror att det var många som efter det tänker till innan de ställer frågan, eller jag hoppas det i alla fall. Jag hoppas också att någon eller några som kämpade och kanske fortfarande kämpar fick lite ny energi och hopp. För mig var det i alla fall en stor tröst när jag under resans gång insåg att vi var långt ifrån ensamma om att kämpa så hårt och länge. Utan att egentligen veta vad vi kämpade för, för det vet man ju inte innan. I efterhand, både efter att inlägget delades och efter att L föddes har vi fått ännu mer bevis på att vi var och är långt ifrån ensamma om att kämpa hårt som ofrivilligt barnlösa. Många fler som gått igenom samma sak har krupit fram och några har vi fått lära känna. Det finns de som precis som vi kämpar för ett första barn men det finns också väldigt många som kämpar för ett andra.
 
18 februari 2015 i vecka 22 (21+2)
 
Redan när L föddes var vi överens om att vi ville ha ett syskon. Vi trodde väl någonstans att det skulle bli en ganska lång resa dit igen och även om det inet var någon fokus på just syskon fanns ju tanken där. Blir det så blir det tänkte vi, fast det blir ju inte la vi sedan till.
Efter det andra ägguttaget vi gjorde på Fertilitetcentrum i Göteborg har jag sagt att jag inte vill gå igenom det igen, det var för tufft eftersom en av äggstockarna flyttade sig och det gjorde det svårt för läkaren att sticka rätt. Vi har dock fortfarande ett fint embryo kvar där och det skulle vi såklart använda om vi behöver. Ett embryo som aldrig kommer att användas som det ser ut nu. För även om det var en lång resa innan förra graviditeten och även om vi hela tiden hört att det inte finns någon medicinsk förklaring på varför det tog tid utan att det skulle fungera på naturlig väg förr eller senare så vågade vi aldrig tro det. Men så hände det trots allt och betydligt mycket fortare än vad vi någonsin skulle kunnat drömma om. Vi är så tacksamma för att vi slipper den långa krokiga resan igen men tänker såklart på dem som gång på gång orkar ge sin in på den långa kämparvägen som det kan vara mot en graviditet.
 
Det var i alla fall anledningen att jag ville dela med mig av att vi väntar en liten till sommaren. Förhoppningsvis ger det lite hopp och energi till dem som kämpar och kämpat. Att även om man haft det jobbigt innan behöver det inte bli så igen. Det känns som att historien som vi redan delat med oss av behövde en uppföljning, en positiv uppföljning. Jag har full förståelse för dem som inte vill dela med sig till alla. Vem som helst kan ju läsa här, se bilderna jag lägger ut och tycka till om det. Men för oss, framförallt mig ger det energi och kraft som jag hoppas smittar lite till dem som behöver det.
 
Idag, 18 februari 2016 i vecka 21 (20+3)
 
 
 
Självklart finns också alla de som lever ensamma och också har en stor barnlängtan. Jag lovar att jag inte glömmer er men jag kan inte sätta mig in i det på samma sätt, jag är dock väldigt glad att man kommer att kunna få hjälp som ensamstående kvinna med insemination på samma villkor som par som får hjälp via IVF efter att regeringen sagt ja till förslaget som nu alltså blir verklighet från den 1 april genom en ny lag.
 
 

Fyra år

Kategori: Gravid, IVF, Vardagen

 

Tänk att det idag gått fyra år sedan Jocke å jag blev ett par. Galet.

Det känns som igår, samtidigt som det känns som att det alltid varit vi! Många fler år hoppas vi på iaf.

 

Å snart ska vi två bli tre, förhoppningsvis.

 

Det var dags för besök på MVC idag igen. 37+2 idag.

Vikt -1,8 kg sedan sist & +12 kg sedan inskrivningen

Blodtryck 130/90

SF mått 37 cm, alltså +/- 0 sedan sist

Järnvärde 112, lite lågt

Socker 5,8 (1,5 timme efter mat så det är bra)

Hjärtslagen låg på 148 slag/minut

Nästa besök är bokat till tisdag om inte ungen behagar komma innan dess. Jag känner mig rätt färdigbakad. Samtidigt som jag vet att det gäller att njuta för vem vet om man får uppleva det här igen?!

Det är ett år sedan idag vi gjorde den allra första embryotransfern på Fertilitetcentrum i Göteborg. Då var jag helt säker på att det skulle fungera, vilket det såklart inte gjorde. Tiden går fort och det gäller att njuta medans man har anledning att göra det. Så även om jag känner mig färdig behöver Filuren inte stressa ut riktigt än. 

Tre år på några minuter

Kategori: Gravid, IVF, Ofrivillig barnlöshet

En del av er kommer kanske undra varför jag skriver det här. En del kommer
kanske tycka att jag lämnar ut något alldeles för privat i ett forum där
jag själv inte kan bestämma vem som får eller inte får läsa det. En del
kommer känna igen sig.
Så varför gör jag det då? Jo, för att vi behöver lyfta på locket,
acceptera, få bort tabustämpeln och skämskudden från ämnet ofrivillig
barnlöshet.
Om en enda människa lär sig något av min (vår) historia, eller om en enda
människa blir hjälpt av den, då är det värt det.
 
Jag vet att det finns många olika varianter av ofrivillig barnlöshet. De
som lever  ensamma, de som pga sjukdom inte kan skaffa barn eller de där
det bara inte vill fungera fast det inte finns en medicinsk förklaring. Det
finns också de som redan har ett barn men som kämpar för en tvåa som vår
omgivning tycker borde komma som på beställning. I verkligheten är det
inte riktigt så enkelt alltid.
 
Det här är vår resa och kamp ur min synvinkel. Döm mig gärna om du har på
fötterna att göra det, har du inte det så tänk efter och försök sätta dig
in i situationen. Jag är en frisk, stark tjej med båda fötterna på jorden
och en fantastisk, frisk, sambo vid min sida men ändå drabbade det oss.
 
Det var en helt vanlig kväll i början av 2012. Vi låg i sängen och
småpratade och närmade oss försiktigt ämnet som vi bara snuddat vid ett par
gånger tidigare. Jag har aldrig drömt om barn, jag är inte heller typen som
kastar mig över småbarn och vill klämma och känna på dem. Men när jag
träffade honom ändrades något. Plötsligt blev tanken mer lockande. Den där
kvällen tog vi det där pirriga beslutet att vi skulle skaffa barn. Ett
gigantiskt steg, framförallt för mig som aldrig direkt längtat efter barn.
Sagt och gjort, här började vår resa.
 
Vi hade inte någon brådska, det blir när det blir. Vi fortsatte att leva
som vanligt men månaderna gick. Alla som inte lyckats på de första försöken
vet hur stressad man kan bli. Jag höll ändå huvudet ganska kallt. Det
kommer, det tar bara lite tid. Samtidigt hade vi vänner som också kämpade
men som försökt betydligt mycket längre än oss. En tröst kanske, eller bara
ett sätt att lugnas av att vi inte var de som försökt längst tid. När det
gått ungefär åtta månader började vi på allvar fundera på om det var något
som var fel. Man vet ju inte, det kan ju vara så och det finns massor av
olika scenarion som gör att det inte går vägen. För att få komma till en
expert på området var vi tvungna att ha försökt i 12 månader. De sista
månaderna blev mest en transportsträcka innan vi fick komma till doktorn
för utredning.
 
Det är efter 12 månaders försök man benämns som ofrivilligt barnlös. Det
låter kanske ovanligt men är inte alls det. Cirka 15% av alla, eller vart
sjätte, par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Då har vi alltså inte ens
tagit med de som lever själva och längtar efter ett barn. Tänk själv på din
omgivning, hur många är i den åldern där barn borde vara på väg. Plocka ut
vart sjätte par och plötsligt inser du att du kan ha ganska många i din
omgivning som kämpar mot det här tabubelagda i tysthet.
 
Efter 12 månader var vi i kontakt med en fantastisk läkare, gjorde en utredning och
kom ut med varsin okej stämpel i rumpan. Inga fel, inget konstigt, det
skulle fungera. Förr eller senare.
Läkaren tyckte dock att det var dumt att ödsla tid så jag blev satt på
hormonbehandling. I tre månader åt jag hormoner i tablettform, jag sprang
på ultraljudsundersökningar och vi hade schema över sexet. Schemalagt sex
låter ungefär lika upphetsande som det är. Inte alls. Inget hände och efter
sommaren blev vi erbjudna att ställas i kö till IVF.
 
IVF. In Vitro Fertilisering. Ett för mig väldigt avlägset begrepp. Vad
visste jag egentligen om IVF?
Ville jag gå igenom det? Vad skulle det innebära?
 
Min enda erfarenhet eller bekantskap med IVF var vid den här tiden en
bekant som genomgått det. Det enda jag kommer ihåg är min reaktion när jag
fick veta att de gjort IVF. Jag sa inget till henne men tankarna önskar jag
att ingen ska få för att någon är stark nog att berätta om sina IVF
erfarenheter. Jag kände, säkert på grund av okunskap och det tabubelagda
kring IVF, avståndstagande. Rädsla, antagligen för att det var ett okänt
område, och frågande. Hur vanligt det än är med IVF idag, och det är mer
vanligt nu än för tio år sedan, så behöver vi prata om det för att få bort
tabustämpeln. Det är inte tabu, man behöver inte skämmas och man är
definitivt inte ensam.
 
Vi tackade nej till att ställas i kö till IVF.
 
Jag var inte mogen. En massa frågor som de flesta inte behöver fundera över
kom upp. Hur gärna ville vi ha barn - egentligen? Kunde vi tänka oss att
fortsätta leva utan barn? Hur mycket var vi beredda att gå igenom för att
få barn? Kunde vi acceptera att vi inte lyckades med det miljoner andra
människor gör hela tiden? Kunde jag leva med känslan att inte vara
tillräckligt bra, både som sambo men också som dotter?
 
Vi tog en paus och pratade inte speciellt mycket om det alls. Ungefär ett
halvår senare hade vi funderat igenom vår situation och tog mod till oss.
Vi ringde tillbaka till läkaren som i slutet på sommaren önskat oss lycka
till och välkomna igen, om det behövdes. Ytterligare undersökningar, prover
och samtal klarades av och sen skickades remissen till Fertilitetcentrum på
Carlanderska i Göteborg dit Landstingets remisser till IVF numera skickas.
 
Det första besöket på Fertilitetcentrum gjordes en fin dag i maj.
Körsbärsträden stod i blom och jag försökte se det som ett tecken. Blommor
och bin, nu skulle det äntligen lösa sig.
Vi undersöktes igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, jag hade
tappat räkningen. Sen gjordes en plan upp, vi fick en kort utbildning i hur
sprutorna skulle tas och började hemfärden knappt två timmar efter att vi
först klivit in på kliniken. Några dagar senare hämtade jag ut en kasse med
sprutor och tabletter på Apoteket. Jag var samtidigt glad för att vi bor i
Sverige, ett land där man kan få IVF behandlingar genom Landstinget, nästan
gratis, och man dessutom får även den största delen av medicinerna betalda
tack vare högkostnadsskyddet.
 
När jag skulle börja med sprutorna var jag taggad. De första dagarna gick
bra men sen liksom äter den där proceduren upp en. Att sticka sig själv i
magen upp till tre gånger varje dag utan att veta att man får något för
det. Det var inte alltid skitkul att för att hålla tiderna med sprutorna
som ska tas på samma tid, plus/minus en timme, behöva stanna längs med en
riksväg och i mörkret på en parkeringsplats sätta nålen i magen. Hade någon
sett mig där och då så kan jag bara ana vad de skulle trott att jag fumlade
med för nålar. Mitt i sommarens enda plan kom nästa besök till Göteborg och
även om jag var öm efter ingreppet var jag fast besluten om att jag inte
skulle missa de kvarvarande dagarna av årets festival. Jag vågade såklart
inte tala om för personalen att planen var att bara åka hem och packa
husvagnen för att sen dra på festival. Men det var precis vad vi gjorde.
Idag kanske jag skulle omvärderat det beslutet men det gick rätt bra och
för att vara nyopererad var jag ändå pigg om än inte riktigt i skick för
att headbanga. Ett par dagar efter festivalen var det återigen dags att åka
de många milen till Göteborg och sen väntade, just det, väntan. Eftersom
det inte gick vägen blev det ännu mer väntan över sommaren och när kliniken
öppnade igen och vi skulle få ta upp behandlingarna igen spelade kroppen
mig ett spratt.
 
Här någonstans, tillsammans med frustration över hur kroppen betedde sig
trots att det inte var något konstigt enligt läkarna, började det gå utför
på riktigt. Vi hade tidigare avskärmat oss från sociala sammanhang. Jag
trodde själv inte att vi skulle hamna där men den psykiska pressen man
främst kanske utsätter sig själv för kan aldrig någonsin förklaras för
någon som inte själv gått igenom en IVF behandling eller den flera år långa
processen när plusset inte kommer som på beställning. En del klarar sig
ganska länge, andra en kortare tid, vissa drabbas långt innan de ens kommer
till IVF stadiet i karusellen ofrivillig barnlöshet. Här drabbades vi, jag
främst, i alla fall. Det var flera orsaker till att jag föll så hårt som
jag gjorde men jag trodde aldrig, och förstod nog inte riktigt då heller
hur illa det faktiskt var. När jag ser tillbaka blir jag skrämd av insikten
att jag varje kväll försökte hitta en enda anledning till att faktiskt
vilja vakna morgonen efter och att jag när jag körde bil letade jag efter
träd som jag kunde styra mot. Som tur var hittade jag en anledning
varje gång och fortsatte att vakna även om jag under ett antal veckor
knappt kunde ta mig ut ur hemmet. De få gånger jag körde bil gjorde
anledningen att jag inte valde att styra rakt in i de där träden jag hade
sett ut. Anledningen? Jocke och mina glada svarta håriga hjärtan. Jocke 
som stöttade mig och mina beslut i vått och torrt. Han som lät mig ta 
de avgörande besluten för hur mycket jag orkade utsätta min kropp för. 
Han som satt jämte mig vid alla de otaliga läkarbesök och som hela tiden 
höll hoppet uppe. Det kommer fungera!
 
Det fanns några ytterligare personer också som gjorde att jag orkade, bland
andra en sköterska i Göteborg som ringde mig dagligen under ett par veckor
för att höra hur jag mådde. Jag kommer aldrig glömma henne och hur hon
ställde upp, en dag ska jag tacka henne personligen. Jag bad om hjälp, fast
det satt långt inne och jag aldrig tidigare ens tänkt tanken på att prata
med någon. Nu kändes det som det enda sättet att ta sig igenom det här och
medans jag väntade på en tid för att gå och prata med någon klarades försök
nummer två av. Utan resultat ännu en gång. Alla de där tankarna om hur
värdelös jag var, vilken dålig sambo jag var och vilken katastrofalt dålig
dotter jag var hade etablerat sig och någonstans började tanken på att
lägga ner hela projektet formas. Antagligen för att vi hade gjort nästan
allt vi kunde och för att på något sätt ändå kunna säga att vi hade valt
att leva utan barn. Vi hade ju aldrig levt med barn så det skulle ju inte
bli någon egentlig omställning. Omställningen var att försöka acceptera att
vi kanske aldrig skulle få barn var den lilla delen för mig. Att däremot
acceptera känslan av att vara otillräcklig. Att inte räcka till, som jag
själv såg det, varken som sambo eller dotter. Som kvinna. Det skulle i så 
fall bli min utmaning. Vi tyckte ändå att det kunde vara värt ett tredje 
försök nu när vi ändå hade chansen i och med remissen genom Landstinget.
 
Tack vare den fantastiska sköterskans engagemang fick vi möjlighet att
påbörja försök nummer tre direkt. En ny vända till apoteket för att hämta
ut ytterligare en kasse med sprutor och sedan ytterligare dagar med upp
till tre sprutor i magen varje kväll. Eftersom jag svarat fint på
behandlingarna hela tiden blev det lite av en besvikelse när resultatet
inte var riktigt lika bra som den första gången med sprutorna. Det var inte
dåligt men inte riktigt lika bra bara. Nästa besök i Göteborg skulle komma
att bli det värsta av alla läkarbesök. Hade jag kunnat så hade jag rest mig
upp och gått trots lokalbedövning och ett morfinliknande preparat. Det var
ingen lätt match för mannen vid min sida heller och vi var rätt trötta båda
två när vi ett antal timmar senare körde hemåt igen. Den här gången var det
definitivt inte läge för festival och nu insåg jag vilken tur jag hade haft
första gången. Hemresan slutade liggandes i framsätet med tårarna rinnande.
Jag har varit piggare under resans gång om jag säger så. En räddande ängel
kom med mat till mig under de kommande dagarna när jag låg hemma och knappt
kunde ta mig ur sängen för att istället lägga mig i soffan. Utan de få fina
vänner som vetat om vår resa och som ställt upp i vått och torrt under den
här tiden vet jag inte vad jag skulle gjort. Ni är värda er vikt i guld och
jag hoppas att jag en dag kommer att kunna betala tillbaka. Ingen nämnd och
ingen glömd, ni vet vilka ni är!
 
Fyra dagar senare körde vi mot Göteborg igen. Den sjätte resan dit på
ungefär fem månader. Vi kunde vägen väl. Vi checkade in på hotell på
kvällen, hade en god natts sömn och en fantastisk frukost innan vi gick den
lilla sträckan till kliniken. Det var höst nu och körsbärsträden skiftade i
gult och rött istället för att lysa i en ljust rosa ton men solen sken
precis som den där första gången.
När vi klev ut från kliniken ett par timmar senare hade vi ett lugn med oss
som vi tog vara på och vårdade under den kommande väntan. Väntan som man
vid det laget är så van vid men som under behandlingarna är hanterbar till
skillnad från mellan behandlingarna då den blir en plågande gnagande
frustration.
 
Elva dagar senare.
En tidig morgon innan jobb och ett test som förändrade vår vardag.
Förhoppningsvis för all framtid.
Läkarna har hela tiden sagt att det skulle fungera på naturlig väg, förr
eller senare, men att vi kunde spara tid. Det blev senare. Visst sparade de
tid.
 
När glädjen nästan uteblir för att lättnaden tar över. När man äntligen kan
få se sina föräldrar i ögonen och säga att det lyckades, istället för att
förklara att man kanske aldrig kommer kunna ge dem det barnbarn de så länge
längtat efter. När man känner att man är tacksam över den fantastiska
utveckling och förmån metoden IVF är och att man faktiskt efter drygt två
och ett halvt år av psykisk press, som man i de allra flesta lägen utsätter
sig själv för, kan glädjas över ett positivt test. När man kan ta sin
älskade i famnen och börja förstå att vi två ska bli tre till sommaren.
 
Februari 2015.
Graviditeten har kommit halvvägs lite drygt, vecka 22 nu. KUB och RUL är avklarade,
allt ser fint ut och vi kan så smått börja planera på allvar. När man
inte längre kan dölja magen, när man känner den fantastiska varelsen röra
sig och när han för första gången får känna den också, inte bara se den
högupplöst som ett femdagars embryo eller som en svartvit alien på en skärm
utan faktiskt också känna den. Det har gått tre år från att beslutet fattades
men nu är vi faktiskt halvvägs.
 
Som jag sa i början, det här är vår resa, ur min synvinkel.
Jag vet att det varken är lätt att vara ofrivilligt barnlös, vän eller
anhörig till någon som är det. Det som däremot kan göra resan lite lättare
är att slippa pressen från omgivningen, frågorna, pikarna och ibland även
övertalningsförsöken. Försöken som säkert görs i all välmening men när man
svarar utan känsla och på rutin att vi man inte vill ha barn. I alla fall
inte än. Kanske senare. Fast det enda ens värld kretsar kring är att
försöka få lyckan att uppleva just det. Låt det vara. Ställ inga frågor och
pika inte.
 
Om du är vän eller anhörig säg inte att det ordnar sig. Dina ord kan göra
mer skada än nytta. Du vet inte om det kommer att ordna sig. Lika lite som
den som går igenom behandlingen gör det. Säg inte ”om ni bara försöker lite
mindre”, eller ” om du bara slappnar av”, eller ”när ni bara har lite
mindre att fundera på”. När du säger de orden kan det tolkas som att det är
personens eget fel att det inte fungerar. Till de som sa så till mig skulle
jag idag vilja fråga hur de förklarar att det fungerade när jag mådde som
sämst och hade som mest runt omkring med ett husbygge i slutskede utöver
det andra som behandlingarna och pressen kring dem medförde.
 
Anförtror sig någon som befinner sig i den här situationen till dig, sträck
på dig. Det är otroligt svårt att göra det, du är verkligen speciellt
utvald i så fall. Var där för personen, lyssna, ställ frågor om
behandlingen men försök aldrig hitta en lösning. Personen har redan fått
den bästa hjälpen man kan få. Klinikerna i Sverige är långt fram i både
behandlingar och forskning. Sköterskorna och läkarna som jobbar där vet vad
de gör och det man behöver av sina närmsta i den här situationen är en
fristad där man kan prata om man behöver det, där någon lyssnar men
framförallt där ingen sätter press på en.
 
Det behöver inte finnas en förklaring. Det kan vara bara tillfälligheter.
Ibland fungerar det snabbt, ibland tar det längre tid. Jag tror att vi
ibland bara måste acceptera det och som läkarna hela tiden sagt till oss,
finns det ingen medicinsk förklaring, kommer det gå av sig självt förr eller senare men
varför slösa med tiden när vi kan spara på den?