Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Ett farväl

Kategori: Djuren, Ernzt

Igår ändrades våra liv. Vi blev tvungna att säga farväl till vår älskade Ernzt. Det är så orättvist och sorgligt.
Jag sörjer honom, min älskade vän och tårarna slutar aldrig rinna.
Han började går ner i vikt så jag avmaskade för några veckor sedan. Men det vände aldrig. Han blev lite hängig och åt inte så bra. I förra veckan tyckte jag att han smalnade mer och jag ringde för att få en tid hos veterinären.
Så åkte vi dit i tisdags med en känsla av att det här inte var alls bra. Det togs prover och några röntgenbilder. Proverna visade på lite förhöjda levervärden och blodbrist, för lite röda blodkroppar. På röntgen såg vi inget direkt så vi fick en ny tid till dagen efter för ultraljud och smärtstillande med oss hem.
När jag åkte in med honom igår på förmiddagen kändes det otroligt tungt. Vi greppade lite efter halmstrån och hoppades att det skulle vara blodbristen som gav symtomen som annars pekade på levern. Vi hoppades att det skulle vara mjälten och att man i så fall skulle kunna ta bort den.
På ultraljudet visade det sig tyvärr att det fanns en tumör på levern. En tumör som det inte gick att göra något åt. Levern behöver man och kan inte leva utan. Dessutom var han rejält påverkad i sitt allmäntillstånd.
Så vi åkte hem, hade en lugn dag hemma. Låg i solen och njöt som han älskade innan han sa farväl till resten av familjen innan han och jag åkte in igen. En sista stund bara han & jag. Vi pratade om allt fint och roligt vi haft tillsammans. Jag andades in så mycket jag kunde av hans speciella doft. Smekte honom sakta över den mjuka pälsen och talade om igen och igen hur mycket jag älskar honom. När hans hjärta slutade slå var jag där, vi var tillsammans och han kommer alltid vara med mig.
Saknaden är enorm. En vänligare hund får man leta efter. Han som alltid ville ha kel och gos. Han som alltid gick sin egen väg. Han som funnits vid min sida genom glädje och sorg i nästan sju år.
För han hann inte ens fylla sju år. Det är så orättvist men det fanns inget annat att göra. Jag sörjer honom och all den tid vi aldrig fick. Saknaden och sorgen går inte att beskriva.
Sov gott min älskade vän. En dag ses vi igen ❤

Balans

Kategori: Lille L, Vardagen

Onsdag och den tredje dagen L är på föris (jag lär mig och även om jag inte gillar ordet föris är det lättare att säga än förskolan...) på de tiderna han ska vara framöver.
Det har varit lite blandad kompott när det kommer till lämning & hämtning den här veckan. Oftast några tårar när jag ska gå och när jag hämtat har han varit snabbt uppe i knäet på mig. Såklart är det lite jobbigt att han är ledsen när jag lämnar men det går enligt fröknarna över ganska fort. Jag stannar ofta i kapprummet och lyssnar innan jag går och det har inte tagit många sekunder innan det är tyst.
Självklart tänker jag på att vi kanske skulle väntat med att skola in. När vi sökte om platsen och fick den visste vi ju inte hur fantastiskt bra det skulle gå med två så små grabbar hemma. W hade ju kunnat ha kolik och skrika mest hela tiden & det hade varit riktigt tufft att ha båda grabbarna hemma då. Sen vill man ju självklart vara så mycket som möjligt med sina kids för det är ju nu man har chansen. När man börjar jobba igen snurrar ekorrhjulet på med jobb och föris/skola och tiden blir begränsad. Jag är dock ganska tillfreds med att ha L på föris ändå. Det är bara 15 timmar i veckan, tre timmar och 45 minuter fyra dagar i veckan. Han skiner dessutom alltid upp som en sol när vi pratar om det hemma och idag fick jag ändå ett fint kvitto på att han tycker om att vara där. Ett kvitto med balans.
Han sprang in till en av fröknarna och kramade henne när jag lämnade. Ljuvligt att se! Balansen kom när vi skulle vinka hejdå och han blev ledsen. Jobbigt att tårarna kommer men otroligt skönt att han är så fäst vid fröken redan. Och balans är ju ändå rätt bra, för jag vill ju ändå att han ska vilja vara med mig.
Nu blir det dock häng med lillebror några timmar innan vi hämtar hem L igen.

W vår lille solstråle

Kalljäst är grejen

Kategori: Bröd, Recept

Häromveckan hade grabbarna och jag besök av en kollega och hennes tjejer. Ska man ha finbesök får man ju anstränga sig lite extra. Eller ska man få det att se ut som att man ansträngt sig i alla fall. Hemligheten stavas kalljäst!

Att hinna baka bröd och göra sig själv och två smågrabbar respektabla till klockan 10.00 kräver superkrafter kan man tro men så är det inte. Man ska bara lära sig hur man gör det så enkelt för sig som möjligt.
Jag bakade de här supersmarriga kalljästa frallorna. Jag har gjort kalljäst innan men det här receptet konkurrerar ut det gamla som jag förlagt nånstans och inte hittar. Tack Google säger jag som på chansning just googlade fram receptet!

Till ca 22 frallor behöver du:

4 dl vatten
1 dl mjölk
25 gram jäst
1 msk honung
1,5 tsk flingsalt
570 gram vetemjöl
60 gram rågsikt

Smula ner jästen i en bunke och häll över hälften av vattnet. Rör tills jästen löst sig. Tillsätt resten av vattnet, mjölken, honungen och saltet. Rör i mjölet, det ska alltså inte arbetas i en maskin utan bara röras ihop. När du rört ihop degen är den kladdig precis som den ska va. Låt den stå framme ca 30 minuter och ställ den sen i kylen över natten med lite plastfolie över.

Dag två stjälper du upp degen på mjölat bord och trycker försiktigt ut degen till en ungefär två cm tjock kaka. Inte knåda! Dela sen degen i lagom stora bitar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen 15-20 minuter på 225 grader.
Färdigt!

När det är såhär enkelt att få nybakat bröd på morgonen borde man äta det varje helg!

Det funkar alldeles utmärkt att frysa brödet men tina det i ugnen på 80 grader ca 20 minuter. Då får du den frasiga ytan som annars försvinner om de får tina i rumstemperatur eller i mikron.