Sjölyckan

Jag tog med mig världens bästa Franz ut på en joggingtur. 

En kort en men dock en joggingtur. 

Jag sprang ju rätt mycket innan vi byggde huset och flyttade ut hit, då när man kunde springa på tidiga mornar och sena kvällar i gatlyktornas sken. Här är det svart som natten & ingen gatlykta så långt ögat kan nå på tiderna som jag kan springa nu.

Livet handlar ju om att prioritera och jag har inte prioriterat någon direkt träning. Att vara hemma med två små barn har liksom vart fullt tillräckligt och genererar aldrig mindre än 15000 steg på en dag. Vilket låter helt sjukt när man tänker på att majoriteten av dem tas inom husets väggar.

Nu däremot när jag jobbar igen och sitter still den största delen av dagen inser jag att jag måste göra nåt. Det går fort på fel håll och ingen annan kan göra nåt åt det än jag. 

Så igår blev den första av förhoppningsvis många turer med reflexvästen på och Franz som sällskap. 

J springer ju också, mycket fortare och mycket längre, med honom men jag tänker att vi kan komplettera varandra och turas om att springa så hunden får sitt genom en tur med någon av oss så gott som varje dag. (Jo då, vi går mycket med honom också så det är inte det att han inte får komma ut om vi inte springer, förtydligande...)

Hur som kändes det bra, jag sprang inte långt men jag sprang hela tiden. Det var tungt, jag är ganska många kilon tyngre än vad jag vill vara, men inte hemskt. Det kändes faktiskt bra. Den känslan tar jag med mig tills nästa runda, då hoppas jag orka genomföra på samma sätt som igår.

Världens finaste nos ❤