Sjölyckan

Det har gått lite mer än en månad sen jag började mitt nya jobb.

Efter väldigt många år, 15 för att vara exakt, på samma arbetsplats, där jag satt på samma stol de sista två tredjedelarna av tiden, var det dags att pröva vingarna någon annanstans.

Att det är enkelt att byta jobb får stå för någon annan, det är det inte om ni frågar mig. Det är skitjobbigt att inte veta vem som heter vad, vem som gör vad, vem man ska vända sig till när det gäller ditt eller datt och sen är det dessutom en sån enkel sak som att hitta alla toaletter. Allt är nytt.

Det tar oerhört mycket energi att hela tiden försöka ta in allt. Då menar jag inte bara det som är kopplat till själva jobbet som att lära sig system, anpassa sig till de nya förutsättningarna och dessutom försöka vara lite lagom drivande och faktiskt ta åt sig och komma ihåg all info man får. Nej, det är ju såklart en utmaning det också men den stora utmaningen såhär i början har för mig varit att lite hitta min plats. Nu känner jag att jag börjar göra det. Även om alla är trevliga, hjälpsamma, omhändertagande och måna om att jag ska trivas är det ju så att man inte klickar fullt ut med alla. Att komma från en arbetsplats där man vet vilka alla kollegorna är, även om det är många, till att inte känna en enda. Nu börjar det trilla på plats och det känns skönt. Jag har fått förmånen, återigen, att få många riktigt goa och härliga kollegor, det börjar jag inse nu. Att säga att jag inte saknar mina gamla vore att ljuga, åtminstone de allra flest av de närmsta och de jag hade jobbat ihop med under lång tid. Jag saknar många av dem varje dag, både för personerna de är men också för relationerna vi byggt upp under lång tid. Jag hoppas och tror att många av dem kommer finnas kvar i mitt liv även framöver även om vi kanske aldrig kommer jobba tillsammans igen.

Under veckan som gått har jag, & den andra nya tjejen som började bara en vecka efter mig (skönt att vi är två ändå & att vi faktiskt kommer rikgit bra överens!) fått en hel hög med introduktionsutbildningar. Vi har fått träffa olika chefer på avdelningen, fått genomgångar på vad man gör i de olika grupperna och dessutom var vi på en koncerngemensam introduktionsutbildning med högsta chefen och andra ansvariga för olika avdelningar och förvaltningar. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är nästintill stum av engagemanget, omtanken & viljan att skapa en arbetsplats som hela tiden levererar. Förmågan att få folk delaktiga och faktiskt vara stolt över inte bara arbetsplatsen, utan alla olika tjänster & service som tillhandahålls inom kommunkoncernen också. Att man hela tiden ser allt i ett längre perspektiv, att man satsar på hållbarhet på så många olika sätt och att man hela tiden tänker vi. Cheferna, förlåt ledarna ska det vara, som haft introduktionsutbildningarna på avdelningen har gjort ett intryck som gör att jag känner att "Här vill jag vara".

Att jag kommer från ett privat företag där cheferna (ja, där är det chefer och på det nya är det ledare, grym skillnad (å jag hade en gång en grym ledare på det gamla också, den bästa jag haft men tyvärr är hon inte kvar inom företaget längre...)) knappt kan hälsa oavsett om man möter dem i korridoren på jobbet eller utan på stan. Där cheferna pratar om vi och dom, ert och vårt, istället för att ena det som ett vi och ett vårt. Där man ser prestige mellan avdelningar, grupper, personer och uppgifter istället för som här där man faktiskt tar ett gemensamt ansvar för helheten, för jobbet och för personalen. Hur bra?

Jag har visserligen inte varit så länge, fem fulla veckor för att vara exakt, men att redan nu känna sig så välkommen, omhändertagen, delaktig, inspirerad och stolt gör att jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen.