Sjölyckan

Ni vet det där att det aldrig blir som man tänkt sig. Det är verkligen så. Jag hade ett så fint samtal med en gammal vän för ett tag sen. Ett fint men väldigt känslofyllt och ärligt samtal. Ett samtal som jag såhär i efterhand är väldigt tacksam och glad för. Kanske inte glad så jag hoppar upp och ner (jag är faktiskt inte alls särskilt mycket för att hoppa för tillfället) men glad i själen, sådär stillsamt glad. 

 

Innan jag blev mamma, under tiden vi försökte bli gravida men också innan dess tänkte jag alltid att när man får barn så är det det den nya saken livet kretsar kring. Att man skulle ha så fullt upp av barnet och livet med det så att man kanske varken skulle vilja eller orka träffa vänner, i alla fall inte i början. Att man skulle vara så lycklig och uppfylld av det nya livet att man inte var intresserad av på samma sätt eller att man skulle ha tid att träffa sina gamla vänner längre. I alla fall inte särskilt ofta. 

Nu är det ju inte alls så. Inte för mig i alla fall. Vi är säkert olika och jag menar verkligen inte att jag inte är lycklig eller att jag har tid att träffa alla mina gamla vänner på samma sätt som jag gjorde tidigare. Jag kanske faktiskt rent av inte vill träffa alla heller. 

 

Men vissa vänner, ni vet de där riktiga, de som man tänker på regelbundet, de som man haft en lång och fin relation med. De som man kan vara ärlig mot och de som man tror och vill alltid ska finnas där, oavsett vad som händer. De där vännerna vill man prata med, umgås med och man kanske faktiskt behöver dem. Kanske är det till och med så att de blir ännu viktigare när allt det nya har lagt sig och man drar vagnen på den dagliga promenaden precis som alla andra dagar de senaste månaderna. Ensam. Med bara barnet som sällskap. Ensamma i skogen. Sjungandes på "Klappa händerna" för åttiofjärde gången den dagen fast klockan bara är 11. Det är kanske vid de där tillfällena man faktiskt behöver den där gamla vännen ännu mer än tidigare när man for mellan jobb, fritidsaktiviteter, after work, tjej-gäng-vin-kvällar, festnätter, weekendresor och konserter. Då när man kanske var mer ensam men aldrig hann vara själv för man hade fullt upp med att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möljligt. Nu finns tid till eftertanke när man drar vagnen dag ut och dag in och den mest givande så kallade konversationen man har, om man inte har en dejt med andra mammor och barn inplanerad, är titta pippin eller vad säger vovven? 

 

Jag klagar inte. Absolut inte. Men jag tänker ganska ofta numera på hur jag själv hanterade dem som fick barn innan jag själv äntligen fick det. Jag trodde att de var alldeles uppslukade av barnet, konstant lyckliga (om än lite trötta) och alldeles för upptagna av föräldragrupper, bajsdiskussioner och viktkurvor. Ja vi kanske är olika men jag saknar i alla fall att få vara mig själv ibland. Bara mig själv. Jag tycker att föräldragruppen är trevlig, vi har trevligt ihop när vi ses, mammorna är bra och rediga tjejer och ungarna är söta som de ska va. Nej, jag tycker inte att bajs är ett bra samtalsämne fortfarande och ärligt talat kunde jag inte vara mycket mindre intresserad av viktkurvan. Han äter bra, är glad för det mesta och sover gott om natten. Så varför oroa sig? Jag saknar bara mina vänner, mina gamla, riktiga vänner. De som funnits där i evigheter och som kommer finnas där för alltid. De som jag lätt kan tömma både en och två kannor med kaffe tillsammans med på en tisdagkväll eller en flaska vin (eller tre) tillsammans med på lördagskvällen. Vännerna som betyder så ofantligt mycket för mig och som jag vill ska betyda lika mycket för mina barn. Utan er är jag bara en vanlig, lite tråkig, mamma fast jag vill vara en färgsprakande morsa och en rolig & fin, bara något äldre vän än när vi först lärde känna varann.

 

Jag vet att jag kanske är dålig på att höra av mig jag också. Jag lovar att bättra mig. Jag tror bara ibland att jag är ensam om att känna så här fast jag vet, om jag tänker efter att så väldigt unik är jag inte. Jag tror att jag faktiskt är mest som vem som helst. Jag kanske tror att ni har fullt upp med att jobbar, partajja, köra barn till och från träning, spendera många timmar med andra nya vänner och aldrig hinner tänka på eller sakna mig. Jag hoppas att det inte är så utan att vi bara måste inse att livet rullar vidare och det förändras men att vi för det fortfarande vill vara en del av varandras liv.

Oavsett om ni har barn eller inte. Oavsett om ni vill träffa mina barn eller inte. Jag hoppas att ni behöver mig lite fortfarande...i alla fall ibland. Jag behöver i alla fall er! Kanske blir det inte lika ofta men jag behöver er inte mindre för det.