Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Ränder som aldrig går ur

Kategori: Allmänt, Ofrivillig barnlöshet, Tankar

J och jag i Prag i augusti 2014

Då. I augusti för nästan precis två år sedan. I Prag. En resa jag minns tillbaka till med väldigt blandade känslor.

Vi var mitt i den oerhört tuffa perioden med IVF behandlingar. Vi hade gjort en som inte lyckades. Det var som om någon höll ner mig i det kalla vattnet och jag kämpade för att hålla mig över ytan.

Resan var min 30-års present till J. En bra resa men det är fortfarande med blandade känslor jag tittar tillbaka på bilderna. Det jag minns är inte det som syns på bilderna. Den till synes ganska lugna och behagliga fasaden dolde en insida som var i uppror. Uppgiven, slutkörd, arg, ledsen men ändå full av hopp. För hoppet är det sista som överger oss.
Vi hade några fina dagar där och då. Prag är en fin stad där det är lätt att trivas. Massor av små gränder och uteserveringar. God dricka och billig mat.

Men så tänker jag att det bara gått två år. Då var vi mitt i processen innan det andra tänkta återförandet. Det som aldrig ens blev ett återförande.
Tänk att vi hann göra två ytterligare återföranden efter det. Tänk att det andra av dem resulterade i en alldeles fantastisk liten pojke. Tänk att vi på bara två år har gått ifrån att vara ofrivilligt barnlösa mitt i den oerhört krävande och känslosamma processen med IVF till att vara föräldrar till inte bara en fantastisk pojke utan två. Tänk om vi vetat då vad livet hade för plan för oss. Tänk om vi gett upp efter det där första misslyckade försöket och det andra som aldrig blev något. Tänk om hjälpen inte funnits där.

Jag tänker ofta på det här. Att även om jag nu är tvåbarnsmorsa så är jag någonstans där inne fortfarande en ofrivilligt barnlös.
Ränderna går liksom inte ur.

Jag tänker ofta på vem eller vilka av de jag möter när jag är ute som kämpar i samma kamp som vi gjorde. Tänk om de kunde veta att vi också varit där. Vi är inte bara människor med barn som de kan känna ilska och avundsjuka mot. Precis som vi gjorde mot många av dem vi mötte.
Vi är människor som skulle kunnat ge dem hopp, stöd och kärlek på vägen. Om de bara visste att ränderna aldrig går ur. Men det syns inte heller på utsidan.

En gång ofrivilligt barnlös, på något sätt alltid ofrivilligt barnlös.

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2016-08-07 | 22:22:20

    Du skriver så otroligt klokt. Mina föräldrar hade svårt att få barn och fick "bara" mig. En svår och kämpig tid på 80-talet med olika utredningar m.m. Vi har inte pratat om det mer än gång för 1,5 år sedan då vänner till mig förlorade sitt barn vid födseln. Då grät mamma när hon berättade. Ett djupt sår även efter 30 år. Jag önskat hon hade haft dina kloka ord vid sin sida då och kanske även nu.
    Tack för att du delar med dig.

  • Anonym säger:
    2016-08-07 | 22:22:24

    Du skriver så otroligt klokt. Mina föräldrar hade svårt att få barn och fick "bara" mig. En svår och kämpig tid på 80-talet med olika utredningar m.m. Vi har inte pratat om det mer än gång för 1,5 år sedan då vänner till mig förlorade sitt barn vid födseln. Då grät mamma när hon berättade. Ett djupt sår även efter 30 år. Jag önskat hon hade haft dina kloka ord vid sin sida då och kanske även nu.
    Tack för att du delar med dig.

    Svar: Det är just det där jag hoppas ska bli annorlunda. Att man ska kunna prata om det, att man ska veta att man inte är ensam och att man inte ska behöva känna att det är tabu. Även om ränderna aldrig går ur ska man inte behöva känna att man är ensam om att ha gått igenom en sån här sak. Å det blir vanligare att folk faktiskt vågar prata om det. Stor skillnad mot på 80-talet. Tyvärr är det många som aldrig fick hjälp eller vågade söka hjälp då heller. Starkt av dina föräldrar att göra det för tiden var en helt annan än idag. Å ett barn är inte bara, det är den största gåvan man kan få! ❤ Tack för dina fina ord!
    Micha

Kommentera inlägget här: