Sjölyckan

 

På onsdag drar det igång. Årets Sweden Rock.

 

Vi skulle åka ner på torsdag men sommaravslutning på dagis och brist på barnvakt gör att vi åker först på fredag. Vid lunch hoppas jag mötas av den här fantastiska vyn över festivalområdet efter att ha gått igenom huvudentréen för första gången i år.

 

För första gången på två år faktiskt.

 

Förra året blev det aldrig någon festival för oss. Med en liten grabb på knappt ett år och dessutom gravid i vecka 36 med nr 2 fick den här morsan tänka med hjärnan istället för hjärtat och stanna hemma.

Året innan var jag också höggravid, i vecka 37, men då gjorde vi fyra dagar på festivalen, boendes i husvagn. 2014 hade vi precis gått igenom det första ägguttaget på vår IVF-resa. Vi körde till Göteborg på morgonen för uttaget och efter åkte vi raka vägen hem, kopplade på husvagnen och körde till Norje. Kanske inte mitt smartaste drag så här i efterhand men det var helt klart värt det. Jag behövde det.

 

I år ska vi alltså tillbaka, jag och J. Det blir bara två dagar men det blir av!

Jag är så glad att vi faktiskt kan åka & hoppas innerligt att ingenting sätter käppar i hjulet den här gången. Vi som träffades för första gången i just det där öltältet på just den här festivalen. Vi som förmodligen aldrig hade mötts om det inte varit för den där tjejen i den lila hatten. Vi som sedan dess hunnit med att sälja både en lägenhet & ett hus. Bygga ett nytt hus, ett hem, vår plats på den här jorden. Vi som kämpade i nästan tre år innan vår fina L kom till oss. Vi som gifte oss i smyg och som mycket fortare än vi nånsin hade kunnat varken önska eller tro blev berikade med ännu en liten grabb i våra liv, W. Nu är det äntligen dags för vår helg på året.

 

Jag ser fram emot att sitta i det söndertrampade gräset, dricka öl i plastflaska, brännas av solen, äta otroliga mängder god mat & dricka grymt Fogarolli-kaffe medans luften fylls av fantastisk rock av alla de slag. Jag ser fram emot att sitta där i gräset och titta på alla dessa vänliga och glada människor i jordens mest fantastiska kläder. Spandexbyxor, skinnkläder, västar, peruker, bandanas, svart i alla dess möjliga nyanser. Jag ser fram emot att få göra det med J. Bara han & jag.

 

Såklart är det efter så många år på festivalen en längtan som finns där hela tiden, när det är slut på söndagen börjar längtan efter nästa års festival. I år är den ännu större, säkert för att vi inte var där förra året och för att de två åren innan dess inte var som festivalåren varit tidigare. I år ska jag också dricka öl i plastflaska, jag ska njuta av att kunna äta i lugn och ro, när jag vill och att slippa plocka fram och plocka undan maten. Inte behöva laga den eller diska efter, jag ska bara beställa det jag vill ha, när jag vill ha det. Å så ska jag sitta ner, njuta av stämningen, musiken, folket och livet i allmänhet men också av att jag & J får ett par dagar "på tu man hand". Jag ser verkligen fram emot att få en paus från det intensiva småbarnslivet. Inte för att jag inte uppskattar det utan för att få vara mig själv för ett litet tag, för att fylla på mina energidepåer och för att kunna komma hem till grabbarna igen med ny energi och vara en ännu bättre morsa till dem. 

 

För så är det, den där festivalen ger mig något som jag inte riktigt kan sätta fingret på men något fyller mig med glädje, energi, tillfredställelse. Nåt som jag verkligen behöver. Och tid att bara vara.