Sjölyckan

För nästan 16 år sedan hämtade jag hem en liten grå katt med en vit bläs. Hon räddades från ett hem som hon delade med säkert 20 andra katter och ungefär 15 hundar. Å så tanten då som bodde med alla dessa djur på två rum och kök. Katten som var en hon, fast tanken var en han, fick heta Mix eftersom jag inte kunde döpa en hona till Max.

Lilla Mix som blev min kamrat i nästan 16 år. Mix som fick fyra fina ungar, tre hanar och en hona. Honan som döptes till Tixi och som fick bo kvar med morsan. Tixi som blev min kompis i drygt 13 år.

I måndags klappade jag om dem båda två för sista gången, sa att jag älskar dem alltid och sen hejdå. Tills vi ses igen.

Ett tufft beslut men det var dags nu.

Mix var inte pigg på slutet och sista dygnet låg hon mest hela tiden. Tixan var inte så dålig men hon var inte pigg hon heller och då kändes det mest rätt att de fick gå över regnbågsbron tillsammans.

När jag skulle åka skulle grabbarna säga hejdå, W klappade om dem, L ville inte alls. Han grät och skrek när jag gick med dem. Jag har nog aldrig känt mig så hemsk.

Båda tanterna var lugna i bilen, vilket de aldrig varit innan, och det blev ett lugnt och fint avslut på deras långa liv. Långt ifrån alla djur kommer upp i de åldrarna. 13 år är aktningsvärt och 16 år som Mix skulle fyllt i september är väldigt få förunnat. Jag är tacksam för all den tid vi fick även om det är otroligt tomt här hemma nu.

L pratar om dem emellanåt, säger att de är i katthimlen och att han ska klappa på dem sen. Eller säger han att de är borta och pekar mot himlen och lägger till att de är i katthimlen. Fint men ändå så sorgligt. Särskilt eftersom han i söndagskväll, efter vällingen som vanligt skulle klappa Mix och säga godnatt för första gången sa att det var hans katt. Å det var det, de hade liksom valt varandra. Barn och djur alltså...de förstår så mycket mer än vi vuxna tror.

W säger hejdå till Mix, den mest sociala och bestämda kattan jag träffat. Sov gott min vän...

Tixan, en försiktig fröken som älskade kel och godis. Sov gott fina lilla vän...

En dag kommer det säkert flytta in en ny katt, eller två, här men nu ska vi landa i det här. Att vi bara har ett djur inomhus. För ett år sedan hade vi fyra. Det är inte för inte att det är tomt och jag saknar alla tre som fått vandra vidare så det gör ont i bröstet men det är nackdelen med djur. Även om de får långa liv, som katterna fick, så är deras liv korta jämfört med våra. Minnerna och all kärlek de ger under tiden är ändå det som gör det värt det. För ett hem utan en katt är bara ett hus. Och ett hem utan en hund är bara ett hus det också. Tur vi har Franz kvar som förgyller våra dagar.

Tills vi ses igen mina älskade små kids!