Sjölyckan

Nästa gång jag fyller år fyller jag 35.
Trettiofem.
Då är jag typ medelålders. Men det var inte det jag skulle skriva om.
Hur som helst, snart 35 år gammal och det är dags för mig att försöka bli vän med min kropp på nytt. Bli vän med min nya kropp.
Det har ju inte gått mer än åtta fjuttiga veckor sedan den andra graviditeten på 21 månader avslutades. 21 månader som gett oss två underbart fina pojkar och som gett morsan deras en ny hydda att kånka runt på.
Inte nog med att jag klarat att två graviditeter på så kort tid eftersom jag innan dess försett den stackars kroppen med diverse hormoner till och från under ett par år.
Behöver jag säga att den här kroppen inte är vad den en gång var?
Förmodligen inte.
Under tiden innan den första graviditeten när vi gick igenom hormonbehandlingar och senare ivf-behandlingen åt jag åtskilliga tabletter och sprutade in många doser med hormoner i min kropp. Min kropp var redan innan den första graviditeten inte vad den en gång varit. Efter den och det urakuta kejsarsnittet det blev då L föddes var kroppen såklart än mer långt ifrån vad den varit och då hann den inte i närheten av att återhämta sig innan graviditet nummer två var ett faktum. När nu W är född och kvoten för barn i det här äktenskapet är fyllt är det en trött och sliten kropp jag bär runt på. Den är mjuk & dallrig, svag & värkande och magen har smyckats med ett gäng röd/lila strimmor.
Även om jag numera befinner mig viktmässigt under inskrivningsvikten jag hade för snart två år sedan och även om den här kroppen har gett mig, gett oss, de två fina killarna vi berikats med är det inte helt lätt att försonas med den.

Jag har utsatt kroppen för tuffa prövningar med både hormoner innan och de två täta graviditeterna och den har väl ändå varit ganska vänlig mot mig. Jag har fått må bra och det var egentligen bara de sista veckorna, eller månaderna, med W som jag kände att den inte riktigt samarbetade. Den var väl trött.
Nu ska jag försöka försonas med den. Ta tillbaka den. Få den att bli stark och fastare igen. Få mig att trivas i den och med den.
En gång i tiden var jag riktigt vältränad, jag har nästan alltid varit tränad. Nu är jag bara otränad.
Tanken, och förhoppningen, är att kunna få till det med någon form av träning. Att få tiden (och pengarna!) som föräldraledig till två småkillar att räcka till att komma iväg på träning känns idag typ omöjligt. Särskilt med tanke på att vi också har två hundar som behöver kärlek och motion!
Så nu är det snart dags att börja fundera på hur jag ska komma igång med min egen motion och träning för att försöka försonas med min kropp igen. Försonas och trivas med den. Bli stark och orka med att vara en morsa som åtminstone nästintill orkar hålla samma tempo som kidsen håller.
Snart, men först ska kroppen få vila sig lite till. Det kan den vara värd efter allt jag utsatt den för.

Jag ska försöka vara lite snällare mot mig själv och den här nygamla kroppen. Jag tror att vi generellt skulle vara det. Inte dömma oss eller våra kroppar så hårt, särskilt inte med tanke på allt de gör för oss.