Sjölyckan

Två små liv. En stark kärlek. Ett drömhus på plats. En näve hundhår. En nypa katthår. Några ulliga & en skvätt rock.

Från igångsättning till urakut kejsarsnitt (förlossningsberättelse)

Kategori: Gravid, Gravid igen, Lille L

Ja, det har gått drygt tio månader sedan vår lille charmör kom till oss. 
Jag har ju inte skrivit någon förlossningsberättelse men jag känner att det nog är dags nu. Om inte annat för att försöka bearbeta det som finns kvar att bearbeta inför den kommande förlossningen. Jag skrev en kort sammanfattning (den hittar du här)  men den är oerhört mycket förkortad så här kommer den längre versionen som börjar fem dagar innan själva födseln.
 
Den 16 juni, tretton dagar innan beräknat födelsedatum. En vanlig kontroll men med mer fokus på SF-måttet som inte hade ökat på de senaste två gångerna vi varit på mvc. SF-måttet hade inte ökat nu heller och som rutin gör man då ett extra ultraljud fick vi veta. Barnmorskan ringde direkt ner till ultraljudskliniken och vi hade tur & fick en tid redan till dagen efter.Vi kände ingen oro eller så och var lugna.
 
På onsdagen den 17e möttes J och jag upp i entréhallen och tog hissen upp till kvinnokliniken tillsammans. Lite nervöst såklart som det alltid är när man ska få se sitt lilla liv i magen. När vi väl kom in upptäcktes ganska snart att fostervattnet som tidigare varit rikligt hade nästan försvunnit helt. Det var så lite kvar att man trodde att jag haft vattenavgång vilket jag själv kände mig säker på att jag inte haft. Det borde jag väl märkt i så fall? Inte alls säkert sa barnmorskan som direkt ringde ner till förlossningen. Vi fick gå ner dit direkt med ett Lycka till som sista ord från barnmorskan på ultraljudet. Väl nere på förlossningen fick vi gå in på BB där de direkt tog en CTG-kurva. Nästan en timme senare var de nöjda, bebisen mådde fint och vi fick träffa en läkare. Läkaren kollade om jag haft vattenavgång som man trodde vilket visade sig att jag inte haft och med anledning av det & att bebisen mådde fint fick vi åka hem med en tid för igångsättning till dagen efter. 
Resten av den dagen är ett surrigt, suddigt minne. Jag vet att jag packade BB-väskan, installerade babyskyddet i bilen och funderade på om bebisen skulle komma redan under morgondagen.J åkte tillbaka till jobbet och informerade chefen om att han inte skulle komma dagen därpå. Vi åt en god middag på kvällen och försökte lägga oss tidigt. Att somna var däremot totalt omöjligt för min del. Klockan var närmare 3 på natten innan jag somnade och det blev inte många timmars sömn innan det var dags att gå upp igen.
 
Vi hann ta några bilder på morgonen den 18 juni innan vi lämnade hundarna i hundgården för mina föräldrar att hämta upp och packade in oss i bilen. En helt sjuk känsla att sitta där och veta att vi inte skulle komma hem igen förrän vi var tre i familjen. Vi blev mottagna och undersökta ganska snabbt när vi kom in. Man gjorde upp en plan och talade om att man från nu hade tre dygn på sig att sätta igång förlossningen. Om den inte kom igång skulle man senast på söndagen den 21e snitta planerat men man talade också om att det var endast 1-2 fall varje år där man inte fick igång förlossningen och därför blev tvugna att snitta planerat efter tre hela dygn, så vi behövde inte vara oroliga för det! Vi fick ett eget rum på BB, jag en säng och J en madrass på golvet. Sen fick jag den första lilla supen med Cytotec för att påbörja igångsättningen. Efter den satte man ett CTG under en timme och gjorde sedan det varje gång efter att jag fått behandling för att sätta igång det hela. J och jag var lugna och slog vad om när bebisen skulle titta ut. Vi funderade också på hur vi skulle göra om någon hörde av sig. Våra familjer visste vart vi höll hus men ingen annan och på fredagen var det midsommarafton. En dag där man ofta hör av folk som man inte pratar med varje dag men som man vill ska veta att man tänker på dem. Man skickar ett sms och önskar glad midsommar.
Ingen större verkan av den första behandlingen så nästa dos blev lite högre och en ny CTG-kurva togs. Nu började det hända lite. Tyvärr blev det inte mycket av den omgången heller och när de gav mig den sista dosen för dagen på kvällen var vi båda ganska uppgivna. Vi trodde ju det skulle gå betydligt mycket fortare.
 
Värkarna kom och gick under natten men det blev inte mer än så. På Midsommaraftonens morgon gick vi över till behandling med gel, Minprostin, istället. Den första behandligen gav mer resultat och värkarna tilltog lite mer. Vi hann äta en midsommarlunch i BBs matsal med både sill, potatis och jordgubbar innan vi fick permis en liten stund och åkte hem för att duscha. Det var otroligt skönt att få komma hem en stund även om hundarna inte var hemma. Ett par timmar senare skulle vi vara tillbaka på BB och ganska snart fick vi träffa en läkare igen. Eftersom jag haft värkar till och från efter behandlingarna men inte öppnats nåt vidare ville man testa att lägga en ballong istället. Den skulle man sedan blåsa upp lite i taget tills hinnorna sprack och vattnet gick. En trevligare aktivitet på Midsommarns tidiga kväll kan jag definitivt tänka mig! Det gick dessutom inte och vi fick gå tillbaka till behandling med gel igen. Då hände lite mer. Kvällen och natten var definitivt inte smärtfri och vi trodde, & hoppades såklart, att bebis skulle vilja komma ut på midsommardagens morgon.
 
Vid fyratiden på natten till Midsommardagen avtog värkarna igen och jag kunde få några timmar sömn efter att ha vankat av och an i korridorerna till och från under natten.
Vid det första mötet med läkaren på förmiddagen nämndes ordet kejsarsnitt igen. Vi blev erbjudna ett planerat snitt under dagen. Jag som inte ens tänkt tanken på snitt tidigare svarade spontant och från hjärtat att jag inte ville snittas. Vi hade ett bra samtal där och då, läkaren och jag. J var ju med men överlät beslutet till mig, det var ändå min kropp. En stund senare var vi överens om att lägga en behandling med gel till på förmiddagen. Om det inte drog igång med hjälp av den skulle de låta mig och bebis vila över kvällen och natten, jag skulle fasta från midnatt och sedan skulle snittet göras planerat på söndagens morgon. Man var lite rädd om bebis eftersom fostervattnet annars tar en del av värkarna men jag hade ju inte så mycket vatten kvar. Det gjorde att man ville ha extra koll på bebis som precis som jag kännt av värkarna i ett par dagar till och från nu. Det kändes som en bra plan, vi var överens läkaren och jag och det kändes som att vi hade en bra plan. Gelbehandlingen klarades av och visst hade jag värkar återigen men de var inte lika kraftiga som på fredagskvällen. Vi klarade av lunchen, på rummet denna gången och på eftermiddagen kom en ny barnmorska in i bilden. De vi träffat hittills hade varit fantastiska! Så väldigt måna om oss, de lyssnade, småpratade och vi kändes oss väldigt väl omhändertagna. När den här barnmorskan gått ut ur rummet första gången tittade jag på J och undrade: Vad var det där?
Hon gav inte alls samma mjuka, trygga, omhändertagande intryck som de andra. Hon kändes hård, kall, grå och inte alls så stöttande och omhändertagande som man vill att de ska vara.
Det kändes som en lättnad att de inte skulle lägga en behandling till under kvällen när hon var i tjänst och vi var vid ganska gott mod. Imorgon skulle vi bli föräldrar. Det skulle bli snitt men imorgon skulle vår Filur komma.
Några timmar senare kom barnmorskan tillbaka för att lägga ännu en omgång med Minprostin. Den som läkaren och vi varit överens om att hoppas över ungefär åtta timmar tidigare. Jag talade om det för bm men hon ville inte lyssna på mig utan talade om att de alltid lägger två behandlingar med gel per dag om det inte gått igång, vilket det inte hade. Jag vidhöll att läkaren och vi var överens och sa att vi börjat ställa in oss på det planerade snittet morgonen efter. Bm gick iväg för att rådgöra med läkaren och några minuter senare var de tillbaka båda två. Läkaren hade då ändrat sin uppfattning och gick helt på bm´s linje om att de alltid lägger två behandlingar med gel per dag. Vi förklarade att vi ju börjat ställa in oss på snittet under morgondagen och att jag var trött efter de senaste dagarna. Tyvärr fortsatte både bm och läkare att stå på sig för att få göra ännu en behandling och efter en stund hade vi inget mer att säga emot. Det här är något jag inte kan poängtera tillräckligt noga såhär i efterhand men det är inte okej att läkaren ändrar sig efter påtryckning av en bm när läkare och patient är överens. Egentligen har jag ingenting emot läkaren heller såhär i efterhand utan jag är väldigt övertygad om att det var bm som fick läkaren att ändra sitt beslut. Kanske hade läkaren tagit ett beslut som ett undantag som bekräftar regeln men det är oavsett inte ok att överenskommelsen mellan patient och läkare ändras utan att det finns en riktig anledning. Att de normalt sett alltid lägger två behandlingar per dag är inte en riktig anledning. Skulle detta hända igen skulle jag aldrig låta dem ändra överenskommelsen men som förstföderska, efter några jobbiga dagar, en vilja att föda vaginalt och dessutom med en väldigt stark barnmorska som motpart gav jag tillslut efter. De fick lägga ytterligare en behandling med Minprostin.
Delen av planen där jag skulle vara fastande från midnatt kvarstod dock eftersom man om inget annat hände skulle snitta planerat på söndagmorgonen. När klockan började närma sig 22 och bm gick av sitt skift, skifttiderna hade vi efter flera dagar på BB väldigt bra koll på, kom värkarna tätare och tätare. De kändes mer och blev efterhand mer smärtsamma. Jag mådde riktigt illa och imponerades av att J hade rekat vart spypåsarna fanns i rummet. De kom till användning nu. Jag försökte få i mig lite att äta & dricka mellan värkarna som blev tätare och starkare eftersom jag snart skulle bli tvungen att låta bli och vara fastande. Någon gång mellan 01.00 och 01.30 blev jag tillfrågad om jag ville ha smärtlindring och tackade ja till det. Innan man gav mig något ville man kolla så bebis mådde okej och skulle därför ta en CTG-kurva. 15 minuter sammanhängande var målet. När värkarna kom sjönk kurvan drastiskt. Från att ha legat på 140-150 slag/minut gick den ner på runt 80 slag/minut. Eftersom värkarna nu var så kraftiga trodde vi alla att det var svårt att få kontakt och att det  var min puls som visades på kurvan istället. En dryg timme senare var jag inte bara helt slut utan också väldigt törstig och kände verkligen att jag var i behov av något att äta men att jag skulle fasta kvartstod. För att kunna snabba på smärtlindringen beslutades att man skulle sätta en skalpelektrod på bebis.
 
När elektroden var på plats hände allting väldigt fort och mina minnen är en aning suddiga även om jag och J pratat om det här massor av gånger sedan dess och även om vi de närmsta dagarna fick chans att prata med samtliga barnmorskor som var med för att försöka få en klar bild av vad som faktiskt hände.
 
Elektroden sattes och nästan direkt fylldes rummet med barnmorskor. Det pratades över huvudet på mig om att de skulle trycka på knappen. Eller inte trycka på knappen. Varken jag som vände mig i värkar eller Jocke som jag minns satt intryckt i ett hörn för att inte vara i vägen förstod riktigt vad som hände. En av barnmorskorna tog initiativ och tryckte tillslut på knappen. I efterhand har vi fått höra att man har 8 minuter på sig från knapptryckning tills barnet ska vara ute vid en situation som den här. Anledningen var att pulsen på barnet hade gått ner, den låg på 70-80 slag/minut (enligt min förlossningsjournal & enligt vad vi hört i efterhand räknas 65 slag/minut som hjärtstopp på så små barn...). Förmodligen var det pulsen på bebis man sett hela tiden vid när värkarna kom. Rejält påverkad av de senaste dagarnas försök till igångsättning var bebis och nu handlade det om minuter. Man slet ut min säng i korridoren där läkaren mötte upp, samma läkare som först erbjudit ett planerat snitt och sedan ändrat planen och ordinerat ytterligare en gelbehandling. Hon tittade på mig och sa tydligt "Nu kommer du får sova". Sen sprang de. Jag tror de var fyra barnmorskor. Och J. CTG-maskinen var fortfarande kopplad runt min mage och hängde efter sängen så den högg J tag i och sprang med. Barnmorskorna dividerade om maskinen skulle få åka med eller inte och jag hörde att den bm som tagit initiativ att trycka på knappen sa att den skulle bort. Ingen tog bort den däremot så jag slet själv av den. När jag gjorde det blev J ståendes i korridoren med maskinen, stoppad av läkaren. Han fick inte följa med. Istället såg han mig försvinna runt hörnet utan att veta vad som egentligen skulle hända. Han fick gå tillbaka till rummet och vänta där. Själv. Ensam med sina tankar medans jag for genom korriderna på väg till operation. Jag stängde av här. Ville inte veta vad som hände eller skulle hända. Det enda jag minns är barnmorskornas springande steg och flåsande när de tog mig genom sjukhuset i ett tempo som kan liknas med ett 200 meters lopp. Och lamporna i taket som for förbi. De bara blinkade medans de sprang. Väl inne i salen kommer jag bara ihåg det vita skenet sen sov jag. Det blev ett urakut kejsarsnitt, det mest akuta. Det var därför jag fick sova och det var därför J inte fick vara med.
 
Klockan 02.52 den 21 juni 2015 föddes han. Vår son. Drygt tre år efter att vi först börjat planera för ett barn kom han. En liten pojke men alldeles perfekt. Han hade precis som sin mor (som förövrigt också föddes med kejsarsnitt medans hennes mamma sov och pappan befann sig någon helt annanstans på sjukhuset, på samma sjukhus) stora nyfikna ögon och var pigg från första skriket.
Den nyblivna pappan fick träffa sin son först, medans jag fortfarande sov gott fick de några timmar tillsammans och med ett par olika barnmorskor.
 
Jag minns att jag kikade lite med ena ögat. Det hängde en stor klocka på väggen rakt fram. Jag tror den visade på 04.35 eller nåt sådant. Jag blundade igen. Fortfarande trött. Det gick några sekunder, kanske någon minut, jag vet inte riktigt, innan jag kikade igen.
Tankarna började samla sig. Vart var jag? Vad hade hänt? Jag levde. Vad blev det? En pojke som jag trott hela tiden? Eller en flicka? Eller blev det inget barn? Tänk om något hänt? Vart var J? Hur mådde han? Visste han vart jag var? Tänk om vi inte var en familj på tre nu trots allt. Tänk om något gått fel.
Jag blundade igen. Nästa gång jag kikade upp gick en sköterska förbi. Hon såg att jag kikade. Gick fram till sängen. La en hand på min, över kanylen. "Det har gått bra". Jag andades ut. "Du har blivit mamma". "Det blev en pojke". Jag kände hur tårarna trängde fram. Jag slappnade av. "Vila" sa hon sen så jag slöt ögonen. 
 
Barnmorskan som tog beslutet att trycka på knappen fick information om att jag var vaken en stund senare och hjälpte den skakiga pappan att, trots att det tydligen inte alls är rutin att göra så, köra den lille pojken genom sjukhusets korridorer till uppvaket där jag låg nån timme senare. Innan de gick in fick han samla sig, fick något att dricka. Sen öppnades dörren. Jag minns när de kom igenom den där dörren. Den genomskinliga platsbaljan på hjul. J´s nervösa, stolta och trötta blick. Barnmorskans säkra steg. Hon körde fram det lilla barnet så jag kunde se honom. Igenom den genomskinliga plastsidan på min säng och genom plasten till hans lilla vagn. Där var de. De stora blåa ögonen som tittade på mig. Min son. Vår son! Jag log och tårarna kom. Sen minns jag inte mer.

Ett par timmar senare fick jag komma ner till förlossningen där båda mina killar väntade. Äntligen fick jag hålla honom. Hela den där morgonen och förmiddagen är väldigt suddig fortfarande men jag minns att det var skönt att vara tillsammans alla tre. Nu var vi äntligen tre!
 
En av de allra första bilderna på L.
Han är knappt en timme gammal, jag sov fortfarande
och visste inte ens att han fanns.
Det känns lite sorgligt att så många andra hann träffa honom
innan jag ens visste att han levde & mådde bra.
 
Det är inte såhär man vill att en förlossning ska gå till, man vill vara vaken, man vill vara tillsammans när det finaste man nånsin fått kommer till världen. Men ibland blir det ändå såhär & vi är tacksamma för den vård vi ändå har i det här landet. Att man kan få ut ett välmående barn på så otroligt kort tid trots omständigheterna.
 
Jag bearbetar fortfarande upplevelsen och kanske ännu mer nu när det snart är dags för nästa förlossning. En förlossning som jag hoppas blir helt annorlunda. En förlossning som jag hoppas ska bli vaginal, där vi får vara tillsammans, där jag får vara vaken och där J slipper sitta själv på ett rum och inte veta vad som händer.
Där vi båda får vara några av de allra första som ser och hör barnet istället för att inte få se eller ens veta om det förrän ett par timmar efter att det faktiskt kommit till världen. Jag hoppas innerligt att den kommande förlossningen blir något helt annat.
 

KOMMENTARER:

  • Nina säger:
    2016-04-24 | 19:34:40
    Bloggadress: http://ninsan.se

    Stort tack för att du delade med dig! Jag hoppas det blir en vaginal förlossning för dig i sommar, så du får den upplevelsen!:)

    Svar: Tack, det hoppas jag med! å hoppas du får en fin upplevelse också när det blir dags!
    Micha

  • Linda säger:
    2016-04-24 | 21:14:02

    De sista styckena kunde jag inte ens läsa pga alla tårar. Tack för att du delar med dig. Ingen förlossning är den andra lik säger dom. 💜

    Svar: Nej, det är väl så & jag hoppas att nästa blir helt annorlunda. Tack för att du läste ❤
    Micha

  • Stina säger:
    2016-04-24 | 21:28:47

    Du är helt fantastisk på att skriva! Åh vilken stark mamma lilla killen har och vad stolt du ska vara över dig själv!! Jag hoppas du får en mycket bättre upplevelse av nästa förlossning!

  • Stina säger:
    2016-04-24 | 21:28:48

    Du är helt fantastisk på att skriva! Åh vilken stark mamma lilla killen har och vad stolt du ska vara över dig själv!! Jag hoppas du får en mycket bättre upplevelse av nästa förlossning!

    Svar: Tack snälla för din fina kommentar! Den värmer.
    Ja jag hoppas det blir en annan typ av upplevelse nästa gång. 💜
    Micha

  • Louise säger:
    2017-01-05 | 20:45:46

    Åh vad fint o bra skrivet. Lipar som bara den. Fick akut kejsarsnitt med mina tvillingar. Ska få planerat snitt om en månad med nummer tre. 😊

    Svar: TACK! Och stort lycka till. Ett planerat snitt (som jag fick till slut med son nummer två) går inte att jämföra. Nu vet jag inte om du fick sova under det första iofs men det blir ju ändå inte samma sak när man vet om det innan att det blir ett snitt. Stort lycka till hur som! ❤
    Micha

Kommentera inlägget här: